En kompis skrev precis på facebook att han han råkade ut för en konstig sak. Han gick förbi en valaffisch och tyckte att något saknades. Det var något som var fel. Han gick tillbaks, särskådade affischen, och mitt där i allt insåg han att det var inget fel. Det var en vanlig bild på Jan Björklund. Det var det som var felet. Det var en vanlig bild på Jan Björklund. Helt naturlig. Orörd. Mint condition.
Helt enkelt en Jan Björklund utan Hitlermustasch.
Folk pratar om Sverigedemokraterna rätt mycket. Att om man röstar in dom så kommer det bli som i nazityskland. Så det är lätt att tro att det är det som Hitler levererat till valrörelsen. Hans arv som fortfarande ekar. Men Hitler har givit något mycket mer och större till oss svenskar, och det är Hitlermustaschen.
Det är bedrägligt, och lite lustigt, att vi minns mannen som startade ett världskrig, och stod för en av jordens mest framgångsrika och effektiva löpande-band-utrotning av människor framförallt ihågkoms som en fashionista, men underliga är vägarna saker och ting tar. För det är faktiskt det som skiljer Hitler från mängden. Skrika, starta krig, utrota människor. Sånt har vi killar hållit på med i miljontals år. Men den lilla svarta fyrkanten. Den lilla mustaschen. Det var det som skiljde honom från männen på sin tid, och sedan männen i all evighet.
För att vara ärlig så är det faktiskt helt rätt. Det som vi numera tänker som en Hitlermustasch var, innan Hitler, en absurd mustasch. En mustach i en säregen, individuell form. Ett skägg som bars av väldigt få. Det var faktiskt en uppfinning.
Att en man med en sån egen stil kan ta över ett av Europas största länder, och bara några månader ifrån att ta över hela jorden, är inget annat än helt fantastiskt. Att man kan stå ut på ett sådant sätt, som skulle kunna jämföras med att Fredrik Reinfeldt bara skulle ha koboltblå och kopparfärgade metallickostymer, eller att Mona Sahlin skulle fixa Elisabeth Höglundfrisyr med små små fina fjärilsbroscher i, är en vägledning för oss alla. Hitler visade att så länge man står på sig så blir man aldrig modets slav. Då skapar man modet.
Hitlers gåva till oss, Hitlermustaschen, är något större än ideologier och debatter. Framförallt i takt med att debatterna i tv har blivit som småbarnsbråk om vem som började och hjärndöda klychor om förändring, istället för att prata om vad man egentligen tycker (Hej Ekdahl) och ideologierna har tagit retoriken ifrån kundtjänstföretagen (jaha, du har blivit felaktigt utförsäkrad. jag förstår att det är jobbigt men tyvärr är vi överbelastade just nu men vi förstår dig. kan jag hjälpa dig med något annat?) så har Hitlermustaschen, med rätta, tagit större och större plats i de offentliga rummen.
Hitlermustaschen är en sirlig markering. En avväpnande och humoristisk gest. Ett plumpt påhopp som alltid sitter där det ska.
För Hitlermustaschen visar oss att många av dagens politiker, liksom Hitler, är små och makthungriga människor i allt för stora kostymer som leker och affär med våra liv och vår död som insats i mammas smink och pappas stora hatt. Den visar att de kan försöka dribbla hur mycket som de vill med oss, fast någonstans vet vi alla att dom flesta av dom bara är clowner. Så när vi ser hur dom stirrar ner på oss i sina mustascher och sina röda näsor så visar vi varandra, på ett fritt sätt, en sanning som media ofta förtiger.
Det är en större demokratisk tjänst än vad media gör för oss idag.
Vi tackar för den, Herr Hitler!
